— Efter vad jag nu hört, skulle jag göra mig samvetsförebråelser, om jag uppehölle jakten en enda dag, sade han.
— Och ni vill inte hjälpa oss i våra efterforskningar? frågade lady Helena.
— Tyvärr, mylady, är det omöjligt.
— Således till Madeira! sade John Mangles.
Under färden mot denna ö gjorde sig emellertid Paganel helt hemmastadd på fartyget. Han och hans värdfolk blevo de bästa vänner, i synnerhet sedan han upptäckt, att lady Helenas far var den framstående vetenskapsmannen, med vilken han varit nära bekant. De talade mycket om honom men även om expeditionen för att rädda kapten Grant. Detta företag började allt mer och mer intressera Paganel, och hade han icke haft sitt uppdrag i Indien att tänka på, hade han säkert slutit sig till de andra och följt med till Chile, något som skulle ha uppväckt allmän glädje, ty geografen hade intagit alla genom sin älskvärdhet, sin livlighet och de stora insikter, han ådagalade i varje ämne, man kom att avhandla.
Den 30 augusti fick man Madeiras ögrupp i sikte, och trogen sitt löfte erbjöd sig Glenarvan att landsätta Paganel i närmaste hamn.
Men vetenskapsmannen såg ingalunda förtjust ut.
— Säg mig, sade han, skulle ni ha lagt i land vid Madeira, om det inte varit för min skull?
