för att kasta en butelj i havet, måste man ha havet till hands.
— Eller, sade Paganel, i brist på havet en flod, som flyter ut i det.
En förvåningens tystnad följde på denna oväntade men antagliga förklaring. Och i de uppstrålande ansiktena kunde Paganel läsa, att var och en intagits av ett nytt hopp. Lady Helena var den första, som yttrade sig.
— Det var en idé, sade hon.
— Och en god idé, eller hur? frågade geografen belåtet.
— Och ni anser således?… frågade Glenarvan.
— Att vi måste följa den trettiosjunde breddgraden ända till Atlantiska kusten. Kanske kunna vi på den finna något spår av de skeppsbrutna.
— Ett svagt hopp mumlade majoren.
— Men hur svagt det än är, så måste vi haka oss fast vid det.
Paganel hade brett ut kartan över Sydamerika på bordet och visade, hur rikt landet var på stora floder, som skuros av den trettiosjunde breddgraden.
— Någonstädes på denna breddgrad sitta våra stackars vänner och vänta på oss, sade han med värme. Inte kunna vi väl svika deras hopp, om vi också skulle bli tvungna att följa den jorden runt?
Dessa behjärtade ord framkallade en allmän rö-
