— Men jag får väl vara med och leta efter min far? ropade Robert.
— Å, Robert, Robert! utbrast Mary.
Paganel bad henne emellertid småleende att icke vara rädd.
— Resor och litet strapatser äro bara uppfostrande för ungdom, sade han. Om trettio dagar träffas ni igen vid Atlantiska oceanens kust, och då har han er far med sig.
— Eller om er far är fånge hos en mäktig indianstam, så att vi äro för få att befria honom, inföll Glenarvan, hämta vi Duncans besättning och skaffa oss kanske förstärkning hos myndigheterna, varefter vi vända om och skynda till hans hjälp.
Avresan blev bestämd till den 14 oktober. Och utom Glenarvan, Paganel, Mac Nabbs och Robert Grant hade även tre av Duncans matroser, Tom Anstin, Wilson och Mulrady utvalts att deltaga i marschen längs trettiosjunde breddgraden. De voro alla beväpnade med karbiner och revolvrar, och sittande på sina mulåsnor väntade de på Talkahuanos kaj, medan Duncan lyfte ankaret.
Lady Helena och Mary stodo med tårfyllda ögon på komandobryggan och viftade. Och på samma gång som fartyget ångade ut ur hamnen för att begiva sig tillbaka till Atlantiska oceanen, satte sällskapet på stranden sina mulåsnor i trav för att landvägen nå samma mål.
