SJÄTTE KAPITLET.
Tvärs igenom Chile.
Den trupp av infödingar, som Glenarvan måst taga med sig, bestod av en mulåsnechef, “catapaz”, som hade till yrke att hyra ut mulåsnor åt resande, två tjänare “péoner” och en tolvårig gosse, som red på “la madrina”, ett litet sto behängt med bjällror och som följdes av de tio mulåsnorna. Av dessa redo de resande på sju, catapazen på en. Och de två återstående voro lastade med livsmedel, under det péonerna enligt sin vana gingo till fots.
På en resa som denna måste man själv föra med sig allt, vad man behövde, ty utom Aranco, huvudstaden i en liten infödingsstat, låg ingen stad eller ens något värdshus i deras väg. Men mulåsnorna voro förträffliga djur. Utan att fordra att bli vattnade mer än en gång om dagen, kunde var och en av dem under en åtta timmars sträng marsch bära en börda av omkring 160 kilo.
Vad sängkläder beträffade, så begagnade de sadlarna som sådana. En chilensk sadel är nämligen gjord av garvade fårskinn, fodrade med ylle, vid vilka breda, rikt broderade sadelgjordar äro fästa. Den resande rullar in sig i en dylik
