sadel som i ett varmt täcke och trotsar då de fuktigaste nätter samt njuter en god sömn.
Dessutom hade Glenarvan för att ytterligare skydda sig och sina kamrater skaffat dem alla chilenska kläder, vilka voro särdeles lämpliga resdräkter.
Paganel och Robert, två barn, ett stort och ett litet, visste icke till sig av förtjusning, då de stucko huvudena genom “punschon”, ett väldigt tygstycke med ett hål i mitten, och trädde benen i stövlarna, som voro gjorda av bakfötternas skinn på en unghäst. Paganel, som alltid var tankspridd, trasslade dock in sig i sin mulåsnas flätade och rikt metallbeslagna remtyg och höll ett par gånger på att bli avkastad, innan han hunnit sätta sig ordentligt till rätta med sin oskiljaktiga kikare vid sidan. Men Robert visade genast de mest storartade anlag för att bli en utmärkt ryttare.
Sitt första nattkvarter togo de i en gård i den förutnämnda staden Aranco, och innan de bröto upp den följande morgonen, gingo de omkring i de halmtäckta hyddorna för att försöka att skaffa sig upplysningar om de fångna skottarna. Paganel prövade åter sin kunskap i spanska språket, men de kopparfärgade infödingarna med sina fula, hoptryckta ansikten stirrade bara oförstående på honom. Han tröstade sig dock med, att de alls icke kunde spanska utan blott sin egen rotvälska.
