kunde erhållas. Men Glenarvan sade sig, att indianerna måste ha släpat sina fångar åt andra sidan Anderna, och att det först var på Pampas slätter, man kunde hoppas att komma dem på spåren.
Under tiden studerade emellertid Paganel spanskan. Han talade och svarade sig själv på detta språk och prisade dess klangfullhet.
Men ännu mer än med sin språkkunskap förvånade han sina reskamrater med sin kännedom om landet. Han hade kartan i huvudet och visste alltid, var man befann sig.
En gång, då deras väg skars av en större stråkväg, frågade Glenarvan catapazen efter dess namn, men det var Paganel som efter vanligheten svarade, och det alldeles rätt.
Catapazen såg förvånad på honom.
— Ni har således rest genom det här landet förut? sade han.
— Tacka för det, svarade geografen.
— På mulåsna?
— Nej, i länstol.
Catapazen, som inte blev klok på det svaret, ryckte på axlarna och red längre framåt truppen.
Så småningom höjde sig dock marken, och vägen blev brantare och besvärligare. Man befann sig på sluttningen av den stora bergskedjan, och det blev nu fråga om, vilket pass man skulle välja för övergången.
