De hade nu kommit över trädgränsen. Efter ännu några timmar försvunno även örter och gräs, och klipporna blevo nu dubbelt så svårbestigliga genom isen och snön, som betäckte dem. Slutligen kommo de likväl upp på en stor platå, liknande en isöken, varur här och där några bergsspetsar stucko upp. Den högsta höjden var nästan uppnådd. Här härskade den eviga snön, och luften var så tunn, att man endast med svårighet kunde andas, blodet sprack ut genom läpparna.
Robert var så medtagen, att man trots hans protester måste bära honom, och två timmar senare kunde icke heller de andra släpa sig fram längre. Utan ringaste skydd för natten och den bistra kölden måste de dock besluta sig för att stanna, då majoren pekade framför sig.
— En hydda, sade han med sin vanliga lugna röst.
Det var endast hans skarpa öga, som kunnat upptäcka den, ty den var så överisad, att blott en svag upphöjning utvisade dess plats. Efter en halvtimme hade dock Wilson och Mulrady huggit ingången fri, och de resande skyndade sig att taga sitt härberge i besittning. Hyddan rymde gott tio personer, var byggd av indianerna av ett slags soltorkat lertegel och vilade på toppen av ett basaltblock.
— Om vi nu bara hade något att elda med,
