Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs
60
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

den väldiga flammor mot skyn. Ibland dämpades dessa av oerhörda moln av ångor, och stundom utslungades hela kaskader av lava och stenar över trakten, men snart stego flammorna ännu högre än förut mot det mörknande fästet.

Det var ett praktfullt skådespel, och i den underliga dagern sågo nu Glenarvan och Paganel, att de befunno sig nära den östliga sluttningen, som var uppfylld av nedrullade klippblock. Men de påmindes av Wilson, att de voro ute för att samla bränsle, och till all lycka funna de även ett sådant i ett slags lav, som här och där klädde klipporna. Sedan de burit in ett rikligt förråd därav i hyddan, kokade snart kaffet. Det kändes skönt att därmed få skölja ned det torkade köttet, på vilket de redan blivit utledsna.

— Ack, suckade Paganel, den som ändå hade ett stycke lamastek i stället!

Under bergsbetigningen hade de sett åtskilliga skygga lamadjur, men intet hade kommit inom håll för deras bössor.

Paganel hade emellertid knappt uttalat sin önskan, förrän man hörde ett egendomligt ljud. Det lät som ett utdraget och avlägset bräkande, icke av enstaka djur utan av en hel hjord. Och det kom närmare och närmare.

— Skulle ödet verkligen vilja ge oss kvällsvard liksom den givit oss natthärberge? undrade geografen.