Men Glenarvan erinrade honom om att så högt upp som hit i snöregionen förirrade sig aldrig några fyrfotadjur.
— Kanske det är en lavin? sade Mulrady.
— Omöjligt. Det är riktiga djurläten, sade Paganel, i det han, följd av de andra, rusade ut för att se, vad det var.
Det var verkligen djurläten och på samma gång en lavin, men en levande lavin, bestående av hundratals, ja tusentals djur, som störtade emot dem. Hela platån var en rörlig massa, och de hunno knappt kasta sig ner, förrän den var över dem. Paganel, den enda som stått upprätt för att se bättre, blev omkullvräkt på ögonblicket.
Plötsligt hördes ljudet av ett skott.
Det var majoren, som fyrat av det på måfå. Och då djuren försvunnit lika hastigt, som de kommit stod han en stund och svängde sitt byte i handen. Det liknade en liten vacker kamel utan puckel, och Paganel hade knappast sett på det, innan han utbrast:
— Det är en guanako! Ett ätligt djur, ett slags lama. Läckert! Och en soppa, som … Å! Vem vill flå det?
— Jag, sade Wilson.
— Gott! Jag åtar mig att steka det.
— Är ni kock också, herr Paganel? frågade Robert.
