Denna kunde icke behärska den hemliga oro, som höll honom vaken. Han tänkte på guanakohjordens vilda flykt, och vad som kunde vara orsaken därtill. Den kunde icke vara eftersatt av rovdjur, ty så här högt uppe funnos inga sådana och ännu mindre några människor. Men något måste ha skrämt den.
Han blev allt oroligare. Han spratt till vid varje prassel från de sovande, och slutligen tyckte han sig höra bullret av en avlägsen åska, vilken dock icke lät, som om den kom från himlen. För att spana efter, vad det kunde vara, gick han ut.
Ingen blixt, intet oväder! Blott flammorna från Antucos krater upplyste natten. Allt var lugnt. Och dock fortsatte det underliga mullrandet. Det tycktes till och med komma närmare och löpa längs Andernas bergskedja.
Han gick in igen, men ehuru hans förkänsla av fara ingalunda förminskats, ville han icke väcka sina uttröttade kamrater. Och efter en stund somnade han även själv, förbi av alla ansträngningar.
Efter några timmar vaknade han emellertid plötsligt av ett örondövande larm, liksom hade oräkneliga kanonsalvor avskjutits i närheten. Och marken vacklade inunder honom.
— Upp, upp! ropade han.
I samma ögonblick som de andra rusade upp,
