kastades de likväl alla huller om buller ut ur den omkullstörtande hyddan.
— En jordbävning! skrek Paganel.
Och i den gryende dagen blevo de vittnen till den förfärliga naturrevolutionen. Bergstoppar brusto och slungades ned som genom falluckor. Bergen ändrade form på ett ögonblick. En klippgrund av flera kilometers storlek hade lösgjort sig och gled ned mot slätten.
Nu kände de, att även det stenblock, på vilket de befunno sig, började röra sig. De hängde sig krampaktigt fast vid de utskjutande klippkanterna, och med hastigheten av ett snälltåg flögo de nedåt den östra sidan av berget. Än törnade blocket emot något hinder, avmejande sekelgamla träd som sädesax och avbrytande klippstycken, som för sig själva rullade ner i avgrunden. Än for det fritt och obehindrat framåt.
Olyckskamraterna hade icke kunnat utbyta ett ord eller ens framstöta ett skri. Ett sådant skulle heller icke ha hörts genom det fasaväckande bullret av allt, vad som störtade samman omkring dem, och av den underjordiska åskan, som alltjämt dundrade i berget, färdig till nya utbrott.
Hur länge detta förfärliga fall varade, kunde ingen göra sig reda för. Halvkvävda av den svindlande farten, genomisade av kölden, förblindade av yrsnön, tillintetgjorda, nästan utan känsel, klamrade
