de sig fast vid klippstycket, undrande i vilken avgrund de skulle hamna.
Med en plötslig, oerhört våldsam stöt stannade emellertid blocket helt tvärt, och människorna, som burits därpå, slungades framåt och rullade ned för de sista branterna.
Under några minuter rörde sig ingen. Men slutligen reste sig en av dem, majoren. Han skakade dammet av sig och räknade sina kamrater, som lågo kringkastade på marken. Det fattades blott en — Robert Grant.
SJUNDE KAPITLET.
Ett betydelsefullt bösskott.
Det var en underbar räddning. Utan eget åtgörande och utan att skadas hade de på några minuter tillryggalagt en vägsträcka, som annars skulle ha tagit åtskilliga dagar och orsakat dem mycken vedermöda. Från is och köld hade de förflyttats till en leende, fruktbar dal. De hade således alla skäl att prisa sin lycka, om icke detta enda förskräckliga tryckt ner dem alla. Robert Grant var försvunnen.
