något resultat. Och majoren blev slutligen tvungen att uppmana Glenarvan att resa vidare.
— Tänk på din hustru, på Mary Grant, på oss! sade han. Våra livsmedel äro slut. Vi komma att förgås, om vi stanna kvar här.
— Bara en timma till! bad Glenarvan.
Då även denna timma gått till ända under fåfängt sökande, beredde han sig att låta de andra föra sig bort. Ännu en gång kastade han dock en blick uppåt bergen. Och plötsligt höjde han handen.
— Se, se! sade han, vad är det han slår ned på?
Det var en jättefågel, en ofantlig kondor, som pilsnabbt dalade ned genom luften. Och alla grepos de av samma tanke. Hade han sett Roberts lik? Men om gossen ännu levde?
— Skjut! ropade Glenarvan till majoren och Wilson, som redan höjt sina bössor.
Men det var för sent. Kondoren hade redan sänkt sig bakom ett klipputsprång. Ögonblicket därpå höjde han sig dock åter, nu med något stort och tungt i sina klor. Ett skrik undslapp åskådarna. Det var Roberts kropp, som svävade över dem.
— Å, utbrast Glenarvan, hellre må Roberts lik krossas mot klipporna än att tjäna till …
Han ryckte bössan från Wilson och siktade. Men innan han hann trycka av, small ett skott nerifrån dalen. Träffad i huvudet tumlade kondoren, ännu fasthållande sitt byte, ned mot jor-
