ställde sig, att patagoniern, liksom fallet ofta var med hans landsmän, hellre gick till fots än red.
Dagen därpå, då den lilla truppen satte sig i rörelse, stod likväl Thalcave stilla och uppgav en gäll vissling. Och strax kom där framspringande ur småskogen en präktig, argentinsk häst, så smidig, eldig och vacker, att den uppväckte allmän förtjusning.
Thalcave tilltalade honom med namnet “Thaouka”, som betyder “fågel”, och då han svängt sig upp, dansade det ädla djuret under honom. Det var en ståtlig syn, denne ryttare och denna häst, där de nu sprängde fram i spetsen för tåget.
Under de närmaste dagarna inträffade intet nämnvärt. De mötte knappast några människor, och syntes någon inföding på avstånd, flydde han strax i tron, att de voro rövare. Icke heller kommo de till några byar och städer, ty de följde ju icke stråkvägarna utan den trettiosjunde breddgraden.
Thalcave hade snart märkt, att fastän han var förare, var det icke han, som visade vägen, och då han åtskilliga gånger uttryckt sin förvåning däröver, beslöt Paganel slutligen att försöka upplysa honom om resans ändamål. Han begagnade tecken och åtbörder, då orden tröto, bredde ut kartor framför honom och ritade figurer i sanden.
Men Thalcave stod orörlig och stum utan att låta märka, om han förstod eller ej. Och ma-
