joren tog redan på sig en ironisk min, då patagoniern sade:
— Ni söker en fånge.
— Ja, ja — utbrast Paganel förtjust.
— Och just på den linjen, som ligger mellan den nedgående solen och den uppgående.
— Alldeles.
Thalcave hade förstått, och Paganel var överlycklig och stolt över sin begåvade elev. Nu kunde man göra honom frågor. Hade han hört talas om några främlingar, som fallit i indianernas händer?
— Ja, om en, svarade Thalcave.
Detta svar, som geografen översatte, kom sju människor att trängas omkring patagoniern.
— Har ni sett honom? frågade Paganel.
— Nej, men jag har ofta hört talas om honom. Han hade ett tjurhjärta.
De förstodo alla detta språk. “Tjurhjärta”, det var detsamma som “en modig man”. Och det passade ju in på kapten Grant.
— Min far! utropade Robert. Och vändande sig till Paganel frågade han:
— Vad heter “det är min far” på spanska?
— Es mio padre, svarade geografen.
— Es mio padre, sade Robert, i det han grep Thalcaves båda händer.
Patagoniens ansikte lyste upp. Han lyfte upp