Robert så ivrigt, som om det gällt en lusttur. Min häst är så duktig och längtar bara att få springa.
— Ja, så kom då, min gosse, sade Glenarvan, förtjust åt att slippa skiljas från barnet.
Och Robert, som för längesedan var återställd från följderna av sitt fall, hade verkligen visat sig så uthållig och stark, att man icke fruktade för att han skulle taga skada av den ansträngande ritten.
— Men hur skola ni kunna meddela er med Thalcave, om ni inte har mig och min spanska? frågade Paganel.
— Å, jag tänker, att Thalcave och jag icke behöva säga varandra många ord, sade Glenarvan. — Och ni, min kära vän, måste ju nödvändigt följa med de andra för att visa dem vägen till oss. Beslutet var sålunda fattat. Och tidigt följande morgon gåvo sig de tre utskickade iväg. Thalcave på sin präktiga Thaouka red uppmuntrande i spetsen, under det Glenarvan och Robert höllo sig bredvid varandra. De kommo därunder att talas vid mer än någonsin förut, och Robert berättade om sin far, hur god han varit emot sina bägge barn, vilken mild röst han hade, och hur skönt det varit att somna i hans knä.
— Tror ni, att vi komma att finna honom, mylord? frågade han till sist.
— Ja, min gosse, svarade lorden. — Det tror
