Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs
80
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

jag visst. Thalcave har ju lett oss in på ett sådant utmärkt spår.

En stund red Robert tyst. Men därpå såg han upp med en lysande blick.

— Vet ni mylord, jag har tänkt på en sak, sade han. Ni äro alla så goda människor, Thalcave, lady Helena, majoren, herr Paganel, kapten Mangles, matroserna på Duncan, alla, alla …

— Ja, de äro präktiga, det har du rätt i min gosse.

— Men vet ni, den bästa av dem alla, det är ni själv.

— Ånej, det vet jag alls inte, sade lorden småleende.

— Jo, sade Robert. — Och jag önskar bara jag kunde göra något för er.

Glenarvan mötte gossens ögon med en varm blick men hann icke säga något, ty i detsamma gjorde Thalcave en åtbörd för att uppmana dem att rida fortare. De hade ingen tid att förlora. De fingo lov att tänka på sina försmäktande kamrater.

Vid middagstiden måste de emellertid låta hästarna vila, men dessa, som voro alldeles utmattade, vägrade att äta av det magra, förtorkade gräs, som betäckte den förbrända, salthaltiga marken. Blott Thaouka höll sig ännu spänstig och liflig. Och då de fortsatte vägen, var det tydligt, att han brann av begär att springa före sina medtagna kamrater. Men