Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/85

Den här sidan har korrekturlästs
81
KAPTEN GRANTS BARN.

Thalcave “talade” med honom på sitt språk och lyckades också övertyga honom, att han icke kunde överge de andra, ty han lugnade sig slutligen, ehuru icke utan att då och då vrenskas och bita i betslet.

Men förstod hästen honom, så förstod också han hästen. Och då denne efter ett par timmar började lyfta upp huvudet och vädra, visste Thalcave, att djuret med sin fina nos kände någon fuktighet i luften. Genom tecken och miner gjorde han därför Glenarvan begripligt, att vatten var nära.

Deras hopp blev heller icke besviket. Vid tretiden sågo de en vit strimma glimma fram ur en sänkning i terrängen.

— Vatten! utropade Glenarvan och Robert, Vatten! Vatten!

Nu behövde de icke längre sporra de stackars hästarna. Dessa sågo detsamma som deras herrar, satte av, så fort deras sista krafter medgåvo, och några minuter därefter störtade de sig ända till bringan ned i floden Guaminis böljor.

Ryttarna fingo ett ofrivilligt bad. Men de beklagade sig icke däröver. Och när de släckt sin törst, tänkte de genast på sina kamrater.

Om de haft läderflaskor med sig, skulle de ha fyllt dem och vänt om till de andra. Nu hade de intet annat att göra än att söka bereda sig nattläger och om möjligt en god måltid.

Till deras glädje fann Thalcave vid flodstranden

Kapten Grants barn.6