De tre jägarna nöjde sig med rapphönsen till kvällsvard och gömde det återstående åt sina vänner. Och sedan de samlat nattfoder åt hästarna, rullade de in sig i sina punschos och sträckte ut sig på en bädd av gräs, pampas-jägarnas vanliga säng.
Inom armadan var nu allt lugnt och stilla. Natten, endast genomträngd av stjärnornas svaga sken, inhöljde hela trakten i sitt mörker. Uttröttade hade även Glenarvan och Roberts hästar lagt sig ned. Endast Thaouka sov som ett äkta fullblod stående, stolt i vila som i språng och färdig att hörsamma sin herres minsta vink.
Vid tiotiden vaknade emellertid indianen efter en kort sömn. Hans annars så lugna ansikte fick ett oroligt uttryck, och han spanade utåt slätten med en spänd blick under de sammandragna ögonbrynen.
Var det kringsmygande indianstammar eller vilda djur, han fruktade? Troligtvis det senare, ty han kastade ett öga på det hopsamlade bränslet, bestående av torrt gräs, som icke var tillräckligt för att länge hålla pampans djärva rovdjur på avstånd.
En timme förflöt i fullkomlig stillhet, och vilken annan som helst än en indian med hans fina sinnen skulle ha insövts i säkerhet, men Thalcave vakade fortfarande. Och plötsligt gav Thaouka till en nervös gnäggning.
