— Thaouka har vädrat en fiende, sade patagoniern, reste sig upp och blickade över slätten.
Tystnaden härskade ännu men icke längre stillheten. Mellan buskarna såg Thalcave ljudlösa skuggor glida fram och åter, och här och där gnistrade lysande punkter, slocknade och blänkte fram igen.
Nu visste patagoniern, med vilka han hade att göra. Och då ett sällsamt ljud, hälften skall och hälften tjut, på en gång trängde fram från pampan, grep han sin bössa, fyrade av och svarades av ursinniga djurläten.
— Vad är det? ropade Glenarvan och Robert, som yrvakna störtat upp. Indianer?
— Nej, svarade Thalcave, aguaras.
Glenarvan förstod. Det var pampans röda vargar.
— Du är väl inte rädd? frågade han Robert, då denne ovillkorligt drog sig ett par steg tillbaka vid det fruktansvärda tjutet.
— När jag är med er, mylord, är jag inte rädd för någonting, svarade gossen.
— Det är fega djur, och om de inte vore så många, behövde man alls inte bry sig om dem. Men vi skola i alla fall ge dem ett varmt mottagande, tillade Glenarvan.
— Han ville lugna barnet. Men själv tänkte han icke utan hemlig skräck på att det kunde finnas hundraden av dessa glupska odjur omkring dem i natten. Och hur skulle tre män, om de
