ännu värre var, elden skulle vara slocknad, ty bränslet led mot sitt slut.
Glenarvan såg på Robert. Förstod han, vilket förfärligt öde som väntade honom? Och han drog gossen intill sig och kysste honom på pannan, under det tårarna kommo honom i ögonen.
Robert såg småleende upp på honom.
— Jag är inte rädd, sade han.
— Nej, nej, min gosse, det behöver du inte heller vara. Vi skola nog reda oss.
Men i samma ögonblick såg han i det slocknande eldskenet, hur vargarnas skaror trängde betydligt närmare.
Thalcave avsköt för sista gången sin bössa och stod sedan stilla med korslagda armar.
En förändring hade emellertid plötsligt uppstått i vilddjurens anfallssätt. De tycktes avlägsna sig, och deras tjut tystnade.
— De gå sin väg! utbrast Robert.
Men Thalcave skakade på huvudet. Han visste alltför väl, att de inte så lätt skulle släppa ett säkert byte. Och han fick rätt. Då de märkt, att den öppna sidan av armadan försvarades så hårdnackat av eld och kulor, begåvo de sig på gemensam överenskommelse åt ett annat håll. Och snart hörde man deras skarpa tänder gnaga på de halvruttna pålarna åt motsatta sidan. Blodiga gap och skarpa klor syntes redan i springorna,
