Patagoniern gjorde en åtbörd av förakt.
— Nej. Usla djur! Rädda! Thaouka, god häst!
— Gott, sade Glenarvan, Thalcave skall inte lämna dig, Robert. Han har lärt mig, vad jag har att göra. Det är jag, som skall rida.
— Nej, svarade patagoniern lugnt.
Och då Glenarvan försökte fatta tag i Thaoukas tyglar, sköt han undan hans hand. Men Glenarvan ville icke ge vika, och Thalcave drog honom åt armadans ingång för att visa honom, att slätten låg fri från vargar. I detta ögonblick kunde hans plan utföras. I det nästa var det för sent. Och ingen kunde styra Thaouka så som han själv.
Inga skäl hjälpte dock. Glenarvan hade beslutat att uppoffra sig. Men plötsligt stegrade sig Thaouka, och i ett hopp hade han kastat sig över den dubbla muren av eld och kadaver, under det en barnröst ropade:
— Gud bevare er, mylord!
Och det var knappt, att Glenarvan och Thalcave hunno uppfånga en skymt av Robert, som hängande i Thaoukas man försvann i mörkret.
— Robert, olyckliga barn! utbrast Glenarvan.
Men hans röst drunknade i det ohyggliga tjut, som nu uppgavs av de tusen vargarna. De hade alla satt efter den flyende hästen, som med vindens fart rusat av åt väster. Och efter några sekunder var slätten öde och tyst.
