Glenarvan hade fallit ned på marken och låg där förintad och förtvivlad, under det Thalcave stod med korslagda armar, lugn som vanligt.
— Thaouka, god häst! Tappert barn! Räddar sig nog, sade han.
Det var ingenting annat att göra än att vänta. Men så fort dagen grydde, kastade de sig upp på hästarna och redo åt väster åt det håll, där de hoppades att möta sina kamrater. För vart steg fruktade Glenarvan att påträffa blodspår efter Robert och Thaouka, och i sin förfärliga upphetsning sargade han sönder hästens sidor med sporrarna.
Efter en timme hörde de äntligen en följd av bösskott, alldeles som en signal.
— Där äro de! utropade Glenarvan.
Så var det även. Och ett glädjeskri bröt över hans läppar, då de kommit närmare, ty bland de andra befann sig också Robert, ridande på den präktiga Thaouka, som gnäggande hälsade sin herre.
Några minuter därefter höll Glenarvan gossen sluten till sitt bröst, under det patagoniern stod bredvid och gillande böjde på huvudet åt Robert.
— Tapper gosse, sade han.
Och begagnande sig av sitt indianska bildspråk tillade han:
— Hans sporrar ha inte darrat.
Därpå vände han sig till sin häst och över-
