efter franskt mönster. Och då kommendanten, en femtio års man, med ett utseende, som angav den närmaste släktskap med hela truppen, kom ut, visade han sig till hållning och skick starkt påminna om en fransk soldat.
Sedan de resande föreställt sig för honom, betraktade han envist Paganel, och plötsligt grep han dennes hand med sina bägge.
— Fransman? frågade han.
— Ja. Ni också?
— Javisst. Välkommen! Välkommen!
Det var verkligen en gammal fransk sergeant, som de träffat på. Han hade i unga år kommit i argentinska republikens tjänst, gift sig med en duktig indianska, blivit far till den exercerande truppen och var nu oändligt förtjust att råka en landsman.
Nu var emellertid turen att tala hos Paganel, och han berättade om expeditionen och frågade sergeanten, hur det kom sig, att alla indianstammarna voro försvunna från trakten.
— Det är krig, sade sergeanten, krig mellan Paraguay och Buenos-Aires, och alla indianer ha mangrant begivit sig mot norr för att kasta sig i ryggen på de stridande och plundra.
Det var en allvarsam nyhet. Måste man nu begiva sig åt norr mitt in bland de plundrande vildarna? Ty indianerna hade säkert släpat med
