sig sina fångar. Men Glenarvan ville ha närmare upplysningar.
— Har ni hört talas om några europer, som blivit tillfångatagna av kasikerna på pampan? frågade han.
— Ja, svarade sergeanten, sedan han funderat ett ögonblick.
Ett glädjerop bröt ut från de kringstående.
— Det var för några år sedan, tillade sergeanten.
— Några år sedan, upprepade Glenarvan. Men Britannia gick ju förlorad 1862. Det är således mindre än två år sedan.
— Nej, mylord, mycket längre sedan är det. Pepe, min yngsta gosse, som är sju år, var nyss född, när de där två, en fransman och en italienare …
— Italienaren blev mördad, utbrast Paganel.
— Ja. Och den andra räddad efter någon tid.
— Räddad! skrek Robert utom sig av glädje.
Men Paganel slog sig förtvivlad för pannan.
— Å, mina vänner, sade han, vi ha följt ett falskt spår. Här är inte fråga om kapten Grant utan om en av mina landsmän, den unge Guinnard, som redan för flera år sedan återkommit till Frankrike.
En djup tystnad följde på hans ord. Den stackars Robert kämpade med tårarna, och ingen förmådde göra ett försök att trösta honom. Det blev en mycket dyster dag, de tillbringade i
