— 98 —
sig själf en make, barnen en far och godset en husbonde. Sorgeåret förgick emellertid utan att ens skvallret visste att berätta något, som kunde gifva stöd åt den allmänna meningen. Den unga änkan började i stället ägna sig åt godsets skötsel och sina söners uppfostran. Tre söner hade hon, och två döttrar, och det är icke godt för en ensam kvinna att uppfostra män. Men den unga änkan grep sig verket an, och hvad hon ville, dref hon igenom. Efter fem år var ingen nog djärf att längre drömma om att komma med giftermålsförslag. Som en man skötte hon gårdens drift, förde själf sina böcker, öfvervakade barnens uppfostran, utstakade deras lefnadsmål, tvang dem in på banor, där de enligt hennes mening passade, och var vid femtio års ålder släktens orakel. Sträng var hon, och kraftig som få mäns var hennes seniga, arbetsdugliga hand. Stark och outtröttlig var hennes kropp, vaken och energisk hennes vilja. Först vid fyllda sjuttio år, släppte hon väldet öfver gården ifrån sig och lät sin äldste son, hvilken då redan var till åren, blifva husbonde på Malmhyttan. Nu satt hon i ro som gamla hennes nåd på den gård, hvilkens välstånd hon ökat, och ännu hände det att hennes myndiga stämma sade: »Så skall det vara och ej annorlunda.» Från en så
