— 2 —
milorna mot den stjärnklara natthimmelen, om vintern ligger snön djup, och om sommaren spelar orren i morgonglansen.
Du tysta, starka, underfulla värld, där min barndom rann bort. I ljuset af hvad jag då såg träda minnena fram, minnena icke af hvad jag själf sett, utan af hvad jag hörde berättas en gång, den tid, då mina steg trampade järnbrukets svarta mark, tufvorna i björkhagen eller skogens glatta, barrfyllda stigar. När jag tänker härpå, synes det mig, som vore min egen barndomstid närmare de människor, om hvilka jag här berättar, än den är min egen.
Just denna min egen barndomsperiod, förefaller det mig, binder på något sätt samman de tider, som slumra, med dem, hvilkas oro och äflan nära nog sliter oss själfva i stycken, på samma gång som dess innersta sträfvan bär släktet fram. Och när jag nu som i en dröm ser de människoöden, hvilka jag vill teckna på några pappersblad, som ännu ligga oskrifna framför mig, då synas mig de gångna tidernas kvinnor, ungdom och män starkare, helare, lyckligare och bättre än nutidens. Jag vet, att så måhända icke är fallet. Men känslan däraf vill icke lämna mig, och jag undrar blott öfver, att jag kunnat glömma det, så länge som jag gjort.
