Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/120

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 110 —

Hur tyst Karin än sjöng, hördes dock sången tydligt in i den sjukes rum. Sara märkte, hur fänriken ifrigt började lyssna, och i tanke att han kände sig störd, ville hon gå ut för att göra slut på visorna. Men fänriken hindrade henne med en otålig rörelse, och när sången omsider tystnade, frågade den sjuke Sara, hvem det var, som sjöng så vackert. Sara svarade kort, att det var brukspatrons yngsta dotter, och då fänriken märkte, att den gamla därmed ansåg samtalet vara afslutadt, inställde han alla vidare frågor. Icke ens när han åter hörde samma röst, denna gång ledsagad af de aflägsna tonerna från ett klaver, lät han märka någon särskild rörelse. Hans vanligen tungsinta ansikte klarnade blott upp, och han vände hufvudet åt väggen för att få vara i ro med sina drömmar.

Ett par dagar därefter öfverraskade Magnus Brandt sin yngsta dotter med att helt hastigt ropa henne till sig. Han stod på trappan i päls och med resskärpet knutet om lifvet. Nedanför på gården höll giggen.

— Du får hjälpa Sara med att se om vår gäst och hålla honom sällskap, sade han. Det är inte passande, att han ständigt blir lämnad ensam. Jag har mycket att göra just