— 123 —
hade han i öppen släde, ohindrad och osedd, åkt ut genom Stockholm, södra tullen, försedd med pass och ett bref till en medlem af franska generalstaben, med hvilken fadern knutit vänskap, då han som ung militärattaché vistades i Paris. Farit för att bryta sig en bana i främmande land. Biltog också, ehuru ej dömd efter lagen.
»Jag är en förbrytare, som flytt undan lagens arm,» tänker han. »Och jag står i begrepp att göra en annan vanärad jämte mig.»
Med ens står det klart för den unge fänriken hvad han skall göra. Bryta förtrollningen måste han, fly ännu en gång, nu för att rädda den han älskar.
— Jag måste handla rätt, tänker han. Jag är frisk nu.
Och utan tvekan, som han tycker, går han uppför trappan för att packa sin koffert, göra pinan kort, resa, innan något händer, som för alltid binder hans vilja och blåser bort hans beslut som tom luft.
När han kommer in, ser han Karin sitta med hufvudet lutadt mot händerna, hvilka hvila mot bordet. Rundt om henne ligga hans böcker kringströdda.
Ännu känner Sigfrid Björnram inom sig svedan af det beslut, han fattat. Men som