Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XI.
Alltid hade Karin sett sitt lif som en leende dröm, hvarpå hon aldrig behöft någon förklaring. Nu hade denna dröm fått något af salighet som aldrig förr. Icke heller nu frågade hon. Icke heller nu kom ett hvarför på hennes läppar. Ju närmare afskedets stund kom, desto oroligare och mera dyster blef Sigfrid Björnram. Karin ensam gick omkring, som hade hennes lycka burit henne högt öfver tillvarons sorger.
— Sörjer du icke öfver, att jag reser? sade han en gång.
— Nej, svarade Karin.
— Kommer du icke att sakna mig?
— Hon svarade icke, endast såg på honom och log.
— Du kommer ju alltid att vara hos mig,
