— 136 —
den nya tidens man, medan Magnus Brandt redan tillhörde det förgångna, en kraftfull, viljestark ättling af en kraftfull familj, som tycktes i begrepp att uppsluka den Brandtska släkten, breda sig ut öfver den, behärska den, intaga dess plats en gång, sedan den sista graf blifvit upptagen, hvilken på Torsby kyrkogård ännu fanns ledig för en ättling af släkten Brandt.
Något dyligt föresväfvade den gamle Magnus Brandt, där han satt, och medan han i förbindliga ordalag tackade för den heder, som genom detta anbud gjorts hans hus, strök han sig betänksamt med vänstra handen, som ännu bar den nötta förlofningsringen, öfver sin slätrakade haka och öfverläpp. Känslan af, att han icke kunde säga nej, äfven om han ville, kom öfver honom, och den glädje, han trodde sig böra känna, öfver att alla bekymmer så med ett slag lyftades från hans skuldror, ville inte infinna sig.
Måhända förstod Fabian Skotte något af det intryck, han väckt, och, rättänkande som han var, ville han aflägsna hvarje tanke på, att det var ett köp, han föreslog. Därför yttrade han i lugn ton, som hade det, han nu sade, fallit alldeles af sig själft:
— Jag har tänkt på detta länge, och af de känslor, fröken Cecilia ingifvit mig, har jag
