— 145 —
framhärdade, kände Magnus Brandt ett motstånd, som hotade att rycka honom ut ur det harmoniska lugn, hvaråt han nyss gladt sig. Han hade på tungan att begära en förklaring, men förstod instinktmässigt, att han måste gå försiktigare till väga. Därför svalde han den vrede, hvilken han kände stiga inom sig, och i det han ställde sig midt framför dottern, sade Magnus Brandt i en ton, hvilken lät kyligare, än hvad han själf afsett:
— Den förträfflige man, som gjort dig den hedern att hos mig anhålla om din hand, har själf bedt mig säga dig, att han är beredd lämna dig betänketid. Du behöfver således icke svara nu.
Cecilia reste sig upp.
— Tack, sade hon fast och lugnt. Jag väntade det både af brukspatron Skotte och af far.
Då fadern ingenting svarade, gick hon ut ur rummet, utan att mera blef sagdt.
I vestibulen väntade Karin. Af det lilla hon sett och hört, hade den unga flickan förstått, att något viktigt var på färde, och hennes instinkt sade henne, att samtalet inne i faderns rum, gällde systerns framtida öde. Nu satt hon där, strax utanför den stängda dörren, med ögonen lysande af ömhet och medkänsla,
