— 162 —
dels icke med ett ord omnämnt hennes egen skrifvelse, var ett godt tecken.
Magnus Brandt mottog brefvet till läsning samma afton, medan han och döttrarna sutto vid kvällsbordet. Han påsatte glasögonen, hvilka han måst anskaffa, då hans ögon under de sista åren blifvit svaga, och läste betänksamt igenom det hela. När han läst alltsammans två gånger, sköt han papperet tillbaka till dottern, afslutade hastigt måltiden och steg upp från bordet. Först sedan fadern gått in till sig, lät Cecilia systern läsa hvad mormodern skrifvit.
Full af stridiga tankar läste Karin i sin tur detta bref, hvilket dröjt så länge och, när det nu kom, innehöll helt annat, än hvad någon af systrarna kunnat ana.
— Tror du, far låter dig resa? sade Karin eftertänksamt.
— Far kan nog icke säga nej, sade Cecilia småleende.
Hon smålog, emedan hon visste, hur mäktig mormodern var, och att ingen i släkten gärna motsatte sig hennes vilja. Dock låg ingenting af triumf i hennes röst, som skulle hon gladt sig åt att med kvinnlig förslagenhet ha besegrat fadern. Hennes ansiktsuttryck var blott lugnt och fast som på den, hvilken tagit de första
