— 163 —
stegen för att gå sin egen väg och är besluten att fortsätta.
— Kommer du aldrig hem mer? var Karins andra fråga.
— Hvad vet jag? blef svaret. Har någon frågat mig om, hvad jag vill, eller hvad som skall ske? Jag reser, för att jag icke kan annat. Råda öfver mig själf får jag aldrig.
Detta var mer, än hvad Karin kunde fatta, och för första gången i sitt lif fick hon en aning om, hur olika människors naturer äro, och hur olika vägar de därför måste gå. Känslan af, hur starkt hon själf var bunden, och hur lycklig hon därigenom var, kom öfver henne, och tyst frågade hon ånyo:
— Är det det bästa du vet att råda öfver sig själf?
Cecilia måste se på systern, när hon uttalat dessa ord. Så varmt och stilla ljöd hennes stämma, en sådan skygg glans kom plötsligt öfver hennes drag, som hade hela ansiktet lysts upp af ett ljus, hvilket kom inifrån. Undrande öfver systerns ord, strök hon stilla Karin öfver håret.
— Du drömmer ännu, sade hon.
Och Karin kunde ingenting svara henne.
Följden af detta bref blef emellertid, att Cecilia några dagar senare, försedd med en väl
