— 165 —
på helt annat sätt, än fadern anade eller ens någonsin skulle få veta. Känslan för fadern, som varit det högsta för henne, denna inrotade vördnadskänsla, med hvilken hon kämpat så tungt och så ensam, innan hennes beslut mognat, kom öfver henne med sådan kraft, att hon helst velat kasta sig om faderns hals, gråta ut hos honom och säga honom allt. Men hon förmådde det icke. Den värme, som låg bunden inom henne, löste sig icke så lätt, och själfbevarelseinstinkten befallde henne äfven att vara hård nu för att icke en gång senare helt förhärdas.
Med återhållen rörelse räckte hon fadern sin hand och sade vemodigt:
— Jag vill göra, hvad som är rätt, far. Det vill jag. Kunde man bara veta det alltid?
Magnus Brandt höll dottern om båda armarna och såg in i hennes ansikte.
— Nånå! genmälde han med ett försök att skämta. Vi skiljas väl icke för lifvet.
— Nej, nej, svarade dottern, och sprang hastigt upp i den gamla sufflettvagnen, som väntade. Karin satt där redan för att följa systern till stora landsvägen, där ägorna togo slut.
Så for Cecilia Brandt bort från sin faders gård, bort från den plats, där hon haft det så ondt och så godt, den enda plats hon riktigt
