— 8 —
eller rock, där fanns Karolinen, ett ungt barnsligt ansikte, mot hvilket den enkla blåa rocken och kyllerhandskarna på ett sällsamt sätt stucko af. Så kommo herrar i peruker med kläder af sammet och siden, hvita krås och stela eller liffulla ansikten, allt som målarens konst räckt till eller ej. Och bland dem stucko kvinnohufvuden fram, fina, drömmande typer, sida vid sida med blodfulla och sinnliga eller manhaftiga och barska.
Såg man in i dessa ansikten, behöfde man ej söka länge för att finna släktdraget, som var gemensamt. Det kunde spåras som ett öfvermått af sinnlighet och kraft, hvilket dämpats under generationer, förfinats och slipats. Blicken, som sköt skarpt fram under täta ögonbryn, hakans rundning, näsans kraftiga, raka form tillika med något af spotskt öfvermod omkring tunnare eller fylligare läppar, allt detta var släktdrag, som gingo igen. Och det, som berättades om dessa män, var historier, visande att i det Brandtska lynnet fanns något af behof att vara en man för sig, lefva sitt eget lif, göra, hvad hvar och en fann för godt, utan hänsyn till världen. Men där fanns också en lugn samlad kraft, som kunde dana flärdlösa, starka karaktärer. Något af den hängifvenhet för arbete och plikt, som har sin rot i religionen och
