— 179 —
I faderns hela väsen och uppträdande låg något af behärskad upphetsning, som gjorde Karin rädd. Nu när hon och fadern blifvit ensamma, föreföll det städse Karin, som hade hon blifvit satt att vaka öfver den gamle, och hon kunde sörja öfver, att han så sällan och så kort talade med henne. Hvar sin väg gingo de i det stora, öde huset, som syntes så tomt nu, när Cecilia var borta. »Hvad har händt?» frågade hon sig. »Hvad kan det vara? Hvad kan posten ha medfört i dag? Och hvarför kommer icke Cecilia?»
Drifven af en obestämd känsla af ängslan, kunde Karin icke förmå sig att så tidigt som vanligt gå upp till sig för att söka hvila. I stället flyttade hon förmakslampan in i lilla kabinettet, där hon förr sällan plägat sitta, och på moderns sybord bredde hon ut det stora tapisseriarbetet, på hvilket hon arbetat alltsedan höstens början, och som skulle blifva öfverraskningen till far på den stundande julaftonen. Mönstret föreställde en hjort, som till hälften sjunkit ned i ett dunkel af svarta, gråa och bruna schatteringar, kring hvilka höjde sig de tunga kronorna af gröna ekar. Detta svarta, gråa och bruna skulle föreställa ett kärr, och ur ett grönt buskverk till höger störtade ett par jakthundar fram, färdiga att kasta sig
