— 190 —
honom så helt, sof han denna natt fast och utan drömmar.
Följande dag gick emellertid stormen lös öfver Skogaholm. Den började på morgonen, då Magnus Brandt lät tillkalla Fiskar-Anders och tog honom i förhör i sitt eget rum.
Längst nere på tågmattan vid dörren stod Fiskar-Anders med händerna lagda öfver hvarandra och hörde på brukspatronens vredgade tal. I strumplästen stod han, stöflarna hade han dragit af sig i förstugan, skinnlufvan och mulvantarna hade han lagt ifrån sig bredvid. Ulltröjan satt i rynkor på honom, och fötterna kunde han ej hålla stilla. Hela hans kropp arbetade af förskräckelse.
Brukspatronen talade om ett bref, som olagligt blifvit befordradt, och som fröken Cecilia skulle ha skrifvit. Fiskar-Anders undrade i sitt stilla sinne, hvarför det aldrig blef fråga om fröken Karins bref, som varit många flere. Men när brukspatronen blott uppehöll sig vid detta enda, teg Fiskar-Anders som ett godt barn för att icke göra ondt värre.
— Jaha, sade Magnus Brandt. Så går det, när man inlåter sig på det, som orätt är. Nu har du farit sista gången med posten, det ger jag dig mitt ord på. Ut med dig nu och tag
