— 195 —
hon hade, det enda, som gaf henne glädje och tröst.
Med brefven i fickan gick Karin ut. På måfå gick hon vägen fram och visste sig ingen råd. Slutligen kom hon in på skogsstigen, och väl inne på den påskyndade Karin sina steg. Stigen syntes knappast, snön föll och föll, och under granarna skimrade flingorna hvitt mot de gröna barren, som långsamt täcktes. Karin var van att gå i skogen, och det dröjde ej länge, innan gläntan låg framför henne med den lilla röda stugan, där röken steg från skorstenen.
Därinne satt gubben Svedin och målade på en röd tulpan, som skulle pryda utsidan på en bröllopskista. Till honom vände sig Karin i sin nöd, och honom bad hon att få gömma brefven där, till dess att hon en annan gång kunde få komma och hämta dem tillbaka. Listigt lade Karin sina ord, lifligt spelade hennes klara ögon och dårade den gamle. Visst började han med att säga: »Jag tackar. Jag tackar. Ska jag vara med om maskopi och funder på gamla dar?» Men till sist gaf han med sig. Ty han kunde ej annat. Så olycklig såg Karin ut, och så vackert bad hon. Tog hon till den rösten, veknade gubben Svedin och lofvade hvad som helst.
