— 197 —
Lång var tiden innan dess, så lång, att Karin ej kunde tänka sig, att den en gång kunde vara förbi. Men hur lång den än var, ville hon dock gärna vänta och bära tyngden af all synd, som hon icke kunde bli kvitt, finge hon blott behålla sitt hopp och sin kärlek, hvilka nu bägge tyngde och smärtade henne mera än allt annat.
Misstanken, som en gång blifvit väckt, plågade emellertid Magnus Brandt hela dagen, och ehuru han intet högre önskade än att blifva den kvitt, kunde han dock icke underlåta att senare på aftonen i en likgiltig ton fråga Karin, om inga bref förekommit mellan den unga fänriken och henne.
— Nej, svarade Karin och blef förskräckt öfver, att hennes första lögn syntes henne så lätt att uttala.
Ännu mera förskräckt blef hon öfver sin egen glädje, då hon märkte, att fadern fullt och fast litade på hennes ord.
