— 201 —
»Farväl nu, lilla älskade syster, och skrif
till mig om allt, hvad du vill. Vore jag hos
dig nu, tycker jag, att vi skulle kunna vara så
mycket mer för hvarandra, än när vi gingo
hemma och tego, hvar och en med sitt.
Din syster
Cecilia.»
Ännu mera ensam känner sig Karin, när hon läst detta bref, och vet att systern ej kommer tillbaka. Mycket ger det henne att tänka på, och mest grubblar hon öfver, hur det skulle vara, om hon kunde göra som Cecilia och komma bort från alltsammans. Men skrifva och förtro sig till henne kan hon icke. Därför skrifver hon blott om fadern, och det som rör honom, men ingenting om sig själf. Icke heller till Sigfrid kan hon skrifva om detta, som trycker henne. Gjorde hon det, skulle hon dag och natt blott betunga honom med sin sorg, och hon skulle ändå ej kunna hjälpa. Så omöjligt, omöjligt, omöjligt synes henne allt. Af hvad Cecilia skrifver, förstår Karin, att fadern tiger med allt, och att dagligen ske ting, hvarom hon af honom ingenting får veta. Förr har det aldrig fallit henne in, att fadern skulle kunna tala med henne om sådant. Nu känner hon, att det blifvit så, emedan han grämer sig
