XVIII.
Då hände en söndagsmorgon, att Karin kom in i förmaket, och genom den öppna dörren såg hon fadern stå i matsalen, sysselsatt med att draga upp den gamla dalkarlsklockan. Så plägade han göra hvarje söndagsmorgon, och när Karin nu såg detta, erinrade hon sig den tid, då hon var barn. Då plägade hon följa fadern ur rum i rum och se på, hur han drog upp klockorna i hela huset, noga ställande dem efter sitt repeterur, som kunde slå, när man tryckte på en knapp.
Som hon mindes detta, kommo tårarna ofrivilligt i hennes ögon. Så olikt syntes henne nu allt, mot hvad det då var. Och hon ämnade just smyga sig ut igen för att ej behöfva visa fadern sina tårade ögon. Då hörde hon Magnus Brandts röst, som ropade henne.
— Karin, sade han. Ingenting mer. Och dock var det något i rösten, som kom Karin att spritta till. Det var henne, som om hon
