Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/226

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

― 216 ―

»Men hela mitt lif skall jag tacka dig. Ty allt hvad vackert är har jag fått af dig.»
Karin. 

Karin läser igenom brefvet, och sakta lägger hon det in i kuvertet. Därpå skrifver hon utanskriften och sticker det i sin ficka för att bära det, till dess att ett tillfälle kommer, då hon kan få sända det bort.

»Så mycket som händt i dag,» tänker hon. »Och så nytt allting blifvit.»

Det är, som handlade hon i brådska, önskade, att allt måtte gå så fort som möjligt, längtade, att världen måtte gripa henne snart och helt, så hon ej hinner tänka. Då åker det på gården, och Karin rycker till, men förhastar sig icke, ordnar blott sin dräkt framför spegeln och känner på brefvet, hvilket ligger doldt under näsduken i hennes ficka. Ännu tycker hon sig bära på något, hvilket hör hennes gamla värld till, och som hon måste göra sig kvitt för att vara färdig för den nya värld, hvilken väntar henne.

När därför Sara kommer med hälsning, att fröken skall gå ned, därför att det kommit främmande, tar Karin hastigt brefvet, och utan att säga ett ord, räcker hon det åt Sara och ber henne skaffa brefvet bort, så att ingen vet det.