— 221 —
Fabian Skotte blef Karin en god man, och han hörde till dem, om hvilka man säger, att han bar sin hustru på sina händer. Något af kärfhet och äfven af noggrannt ordningssinne fanns i hans natur, och därför hade han icke lätt glömma, att hans hustru var nära trettio år yngre än han själf. Stundom blef han därför strängare i sina fordringar, än hvad fru Karin önskat. Men han älskade henne mera än de flesta män älska sina hustrur, därför att han länge lefvat ensam, och därför att han, innan Karin Brandt blef hans maka, upphört hoppas, att någon annan lycka än arbetets skulle kunna blomma på hans väg. När han fått ett hem och egna barn, blef mödan honom lätt och arbetet en glädje.
Innan Fabian Skotte gifte sig, sålde han sin gamla gård och öfvertog svärfaderns. Där hölls hans bröllop, och där stannade han med sin hustru. Fru Karin flyttade ned från de båda små flickrummen på gafveln, där Sara hade klädt henne till brud. I sängkammaren, som stått stängd ända sedan den dag, då hennes mor dog, reddes hennes brudsäng, och i kabinettet därutanför med den hvita empiremöbeln och pendylen på kakelugnsfrisen satt Karin Skotte på samma plats, som Karin Brandt setat förr, och samma leende sjö, öfver hvilken hennes
