brinnande och stark, som blott den förnimmer, hvilken vet sig hafva endast en kort stunds lif kvar och sedan ingenting mer.
Rådvill stod han stilla framför ett kvinnoporträtt i brun mahognyram med svarta hörn. Det var ritadt med blyerts och föreställde en ung flicka nästan, med ögon som på ett barn och ett drömmande vekt drag kring en själfull mun.
I denna stund såg Magnus Brandt hela sitt gångna lif. Han hörde musik omkring sig, späda toner från den fina clavecinen, som nu stod stängd. Han såg en mjuk gestalt sjungande gå genom rummen. Omkring henne såg han två små flickor med flätadt hår, muntra skratt och smeksamma rörelser. Hans ungdom steg upp emot honom, allt hvad han förlorat, allt hvad han ägt. Han mindes, hur ljust allting en gång var, och hur hastigt ljuset slocknade. Innan han visste, hur allt tillgått, satt han ju en vinternatt vid en sjukbädd, där hans hustru låg och stred med döden. Hemska ljud kommo honom nu i minnet, men de hade ej skrämt honom då. Han mindes blott, hur verkligt och nära allt det underbara, som dödens närhet medför, kommit honom. Nu blef honom i stället med ens allt så förvirradt och främmande. Nu förmådde han icke längre i sin
