— 31 —
Magnus Brandt var denna dag i själfva verket mera upprörd än dottern, och när han kom ut på kyrkbacken, hade han all möda att hålla sig korrekt, då traktens honoratiores trängdes omkring honom och döttrarna för att på öfligt sätt framföra sin diskreta lyckönskan. Brukspatron Fabian Skotte på Elfshammar kunde icke taga sina ögon från den unga mön, hvilken han aldrig förr sett i en fullväxt kvinnas dräkt. Ungdomlig och leende stod han mellan far och dotter, sökande förevändningar för att fördröja afskedet. Men Magnus Brandt vinkade helt kort åt sin kusk att köra fram och for efter ett hastigt afsked från kyrkan i den öppna landån, där han själf och Cecilia sutto rätt, medan mamsell Agda och den yngsta dottern åkte baklänges. Där vagnen åkte fram, togos alla hattar af, och kvinnoskarorna stodo nigande utmed vägen. Mekaniskt besvarade Magnus Brandt menighetens ödmjuka hälsningar. I detta ögonblick tänkte han blott på det stora, att ena hälften af hans plikt var fylld. Nu var hans äldsta dotter inom kort giftasvuxen och skulle lämna hemmet. Inom få år skulle den yngsta vara kommen lika långt. Och då behöfde han ej längre ensam bära det ansvar, som under åratal tyngt honom. Stark och framtidstrygg kände han sig, där han satt, och
