— 45 —
honom själf. Och midt i allt detta föllo uttryck, hvilka för första gången kommo fadern att undra öfver, om icke döttrarna, så barn de voro, af det hela sett och förstått mera, än hvad han fann tillbörligt och nyttigt.
Magnus Brandt kände svetten betäcka sin panna, och ehuru han visste svaret på förhand, frågade han kort:
— Hvarför har ingen af er sagt mig detta förut?
— Vi vågade icke, kom det från Cecilia. Hon skrämde oss.
Karin nickade ifrigt. Hela tiden lyste hennes ögon.
— Det är öfver nu, sade Magnus Brandt betänksamt. Och vi få vara glada, att allt slutat, som det gjort.
Han uttalade orden, som om han in i sista minuten betänkt sig på, hvad han ville säga. Och först efter en paus fortsatte han:
— Jag vill inte, att ni en gång till ska få en guvernant i huset. Jag har fått nog af det. Jag vill lefva här ensam med er. Länge blir det ju ändå icke.
Han log, när han yttrade detta och fick en min, som om han nu gick så långt i skämt, som det för unga flickors öron var möjligt och lämpligt.
