— 50 —
störa systern. Äfven i hennes rum blef det stilla, så stilla, att själfva tystnaden till sist kom Karin att lyssna.
I det hon vände sig om mot systerns rum, sade hon:
— Hvad menade du, med det du sade åt pappa: »i allt hvad jag kan, och som mig möjligt är?»
— Mer kan ingen människa lofva, svarade Cecilia undvikande.
— Det förstår jag inte, svarade Karin. Mindre än allt kan man ju hvarken lofva eller ge.
Åter vände sig Karin bort och såg ut genom fönstret. Systerns ord skorrade i hennes öron som något tomt och smått, hvilket liksom kylde, det hon själf kände så varmt. Ett moln gled förbi på vårhimmelen, ett ljust moln, hvilket tycktes klyfvas i tu mot den gamla almens grenar framför henne. Men som hon stod där, föreföll det Karin som om hon hört, hur systerns röst klingat så underligt hård och bitter, när hon svarade nyss, och i det hon liksom vaknade åter till verkligheten, vände Karin sig om och gick långsamt in i systerns rum.
Där såg hon, att Cecilia satt framför sitt fönster, också hon. Men hon blickade icke ut. Nedhukad satt hon i skymningen. Och när
