— 54 —
nöjd med ensamheten och ingenting annat syntes behöfva. Den lilla scenen, som ägt rum när alla voro uppkallade efter mamsell Agdas plötsliga affärd, hade i grunden ej heller fört far och döttrar närmare hvarandra. Umgänget dem emellan hade blifvit lättare och fått en varmare anstrykning, men närmare hvarandra hade de icke kommit, och förtroende, sådant senare tider alstrat, var då sällsynt mellan fader och barn.
Därför gingo dessa tre människor sina egna vägar utan att lida därunder, utan att önska någon ändring i förhållandet dem emellan, utan att ens drömma om något sådant. Mer och mer gick Magnus Brandt upp i arbetet på sitt gods och brukets drift. Han gjorde detta, icke utan en stark känsla af motvilja, och att de timmar, hvilka han förr plägat tillbringa på biblioteket, med åren blifvit allt färre och färre, väckte i hans själ en bitterhet, som tillväxte. Ständigt mindes Magnus Brandt, att det arbete, åt hvilket han tvangs att offra sin mesta kraft, var en tung plikt, hvilken ödet pålagt honom mot hans vilja. I det stora biblioteksrummet, där rara folianter fyllde många hyllor, och där de öfriga buro arbeten med den franska och svenska litteraturens bästa namn, där de gamla romerska skalderna, tänkarna och
