— 55 —
historieskrifvarna hade en hel afdelning för sig — där hade Magnus Brandt sitt egentliga hem. Gagnlöst kände han, att han offrat sitt lif för detta gods, där han lefvat som begrafven. Gagnlöst var det ock. Ty i ensamma stunder, hvilka han helst ville söka glömma, erkände Magnus Brandt för sig själf, att egendomens ställning icke var sådan den en gång varit. Orsaken därtill var honom gåtfull. Men innerst bar han på ett tvifvel, om han själf verkligen var mannen att stå i spetsen för skötseln af ett gods, på hvilkets välstånd två hundra människors väl och ve berodde.
»Hade jag blott en son,» tänkte Magnus Brandt då, »en son, som kunde lyfta bördan af mina skuldror, en son, åt hvilken jag kunde lämna frukterna af mitt och släktens arbete som arf» Ju äldre han blef, desto oftare sysselsatte honom den tanken, att med honom skulle en gren af den stora Brandtska ätten dö ut. Den, som en gång tog gården i arf efter honom, skulle bära ett nytt namn. Med honom som nu lefde, skulle historien om Brandtarna på Skogaholm vara ute. Två döttrar hade han men ingen son. Och tanken på ett nytt giftermål, som en gång bragt honom nära att svika den föresats, han en gång fattat, hade längesedan sjunkit bakom honom så långt